Gå igenom vilken by som helst på Lanzarote och du ser dem längs vägkanterna: platta, taggiga skivor staplade på varandra, ofta med små vita bomullstussar fastklibbade som om någon glömt tvätten på tork. Bomullstussarna är inte skräp. De är cochenillen, en sköldlus som en gång gjorde Kanarieöarna rika och fortfarande färgar en del av det läppstift du har i necessären. Kaktus, kaktusfikon och aloe hör till de mest missförstådda växterna på Kanarieöarna — flera av dem är inte ens kanariska.
Kaktus eller inte kaktus? Den viktiga skillnaden
Det första att reda ut: de flesta av de taggiga, köttiga växter du ser på Kanarieöarna är inte kaktusar alls. Tabaiba och cardón (Euphorbia canariensis) är törelväxter, en helt annan familj, som råkar ha utvecklat samma strategi som amerikanska kaktusar — tjocka, vattenlagrande stammar och nästan inga blad — för att klara torka. Det kallas konvergent evolution: två obesläktade växtgrupper som löser samma problem på liknande sätt utan att vara släkt. Cardón bildar ibland hela, kandelaberliknande bestånd i de torraste delarna av öarna och misstas ständigt för kaktus av besökare. Bryter du av en gren rinner det en vitaktig, hudirriterande mjölksaft, ett säkert sätt att skilja törelväxten från en äkta kaktus, som har klar sav.
De äkta kaktusarna på Kanarieöarna, framför allt kaktusfikon (Opuntia ficus-indica, på spanska tunera eller higo picón), är inte inhemska. De fördes hit från Amerika efter den spanska erövringen, av samma skäl som så mycket annat på öarna fick sin nuvarande form: för att odlas. Vill du läsa om vilka växter som faktiskt är ursprungliga finns skillnaden utredd i vår artikel om endemiska växter, som också tar upp tabaiba och cardón i sitt rätta sammanhang som del av öarnas egen flora.
Cochenillen — sköldlusen som gjorde Lanzarote rikt
Odlingen av kaktusfikon på Kanarieöarna handlade från början aldrig om frukten. Den handlade om en liten, nästan orörlig sköldlus, cochenillen (Dactylopius coccus), som lever på kaktusfikonens skivor och producerar karminsyra som skydd mot rovdjur. Krossad och torkad ger insekten ett intensivt karminrött färgämne, känt som cochinilla eller karmin, som under 1800-talet blev en av de viktigaste exportvarorna från framför allt Lanzarote och Fuerteventura. Hela landskap planterades om till radodlade kaktusfält enkom för att föda upp sköldlusen, och färgämnet skeppades till Europa för att färga textilier, uniformer och livsmedel innan syntetiska anilinfärger fanns.
Det tog inte lång tid för lyckan att vända. När kemister under andra halvan av 1800-talet lärde sig framställa syntetiska rödfärger till en bråkdel av priset kollapsade cochenillhandeln nästan över en natt, och många kanariska familjer som satsat allt på odlingen förlorade sin försörjning. Ändå försvann den aldrig helt. Naturligt karmin (märkt E120 i ingredienslistor) föredras fortfarande i vissa livsmedel och kosmetika framför syntetiska alternativ, och småskalig odling finns kvar på flera håll på Lanzarote, mest känt kring byn Mala. Där kan du se fälten med kaktusfikon och, om du har tur, sköldlusarna själva som vita fläckar på skivorna.
Nästa gång du läser E120 på en innehållsförteckning, eller ser karmin i en läppstiftsformel, är chansen god att färgen en gång kom från en kaktusodling som den på Lanzarote.
Kaktusfikonets frukt — vad du kan göra med den
Utöver färgämnet ger kaktusfikonet en ätbar frukt, higo picón, som mognar under sensommaren och hösten och säljs på lokala marknader och ibland längs vägarna. Frukten är söt, fylld med små ätbara kärnor och skalas med försiktighet — de fina, nästan osynliga taggarna på skalet fastnar lätt i huden. Lokalt äts den rå, som marmelad eller i en söt sirap. Hittar du frukten på en marknad hör den till de mer udda smakupplevelserna att prova under en resa; mer om kanarisk mat i allmänhet finns i vår guide till kanarisk mat för nybörjare.
Aloe vera — odlad, men var källkritisk
Aloe vera trivs i samma torra, soliga klimat som kaktusfikonet och odlas kommersiellt på flera öar, mest synligt på Lanzarote och Fuerteventura, där stora, gråblå plantager syns längs vägarna och besökscenter säljer allt från gel till hudkrämer. Precis som med kaktusfikonet är aloe vera inte ursprunglig för Kanarieöarna utan infördes, troligen för länge sedan från Afrika, och har sedan dess anpassat sig så väl till klimatet att den ibland förväxlas med den inhemska floran.
Marknadsföringen kring aloe vera lovar ofta mer än vad som går att belägga. Gelen används brett i hudvård och som lugnande på lätt solbränd hud, men var skeptisk till påståenden om att den botar sjukdomar eller ger dramatiska hälsoeffekter invärtes — sådana löften saknar oftast ordentligt vetenskapligt stöd, och en resenär bör aldrig ersätta medicinsk rådgivning med en souvenirbutiks broschyr. Mer om lokala produkter, äkta och överdrivna, finns i artikeln om aloe vera och lokala produkter.
- Bra att veta: äkta gel ska vara nästan genomskinlig och lite trögflytande, inte klart vit och parfymerad — det senare är ofta mest fyllnadsämne.
- Var källkritisk mot besökscenter som lovar att aloe vera "botar" specifika sjukdomar, det är sällsynt att sådana påståenden håller.
- Fråga om ursprung om du vill ha en produkt som faktiskt är odlad på plats och inte bara buteljerad importerad gel.
Var du ser mest kaktus och sukkulenter
| Plats | Vad du hittar |
|---|---|
| Jardín de Cactus, Lanzarote | César Manriques kaktusträdgård i en gammal stenbrottskrater, med tusentals arter från hela världen, samlade i ett anlagt landskap. |
| Mala, Lanzarote | Levande cochenillodling i mindre skala, kaktusfält där du kan se sköldlusarna på plats. |
| Jardín Canario, Gran Canaria | Botanisk trädgård med både inhemska törelväxter och en avdelning för införda sukkulenter, bra helhetsbild på kort tid. |
| Vägkanter på Fuerteventura och Lanzarote | Vildvuxna bestånd av kaktusfikon, ofta blandat med tabaiba och cardón i samma torra landskap. |
Sukkulenternas roll i det torra landskapet
Att så mycket av Kanarieöarnas vegetation, både äkta kaktus och de törelväxter som bara ser ut som kaktus, har utvecklat samma vattenlagrande strategi säger något om hur torrt klimatet är på de lägre och östligare öarna. Lanzarote och Fuerteventura får förhållandevis lite regn, och växtligheten där har anpassat sig genom att lagra vatten i tjocka stammar snarare än att sprida stora bladytor som förlorar fukt. Kontrasten mot de fuktiga, gröna bergssidorna på öar som La Palma och La Gomera, där laurisilva och skog dominerar i stället, är en av de tydligaste skillnaderna du kan se med blotta ögat när du reser mellan öarna. Torkan är också en del av bakgrunden till öarnas vattenbrist och avsaltning, en fråga som formar mycket mer av vardagen på öarna än de flesta turister anar.
Några kännetecken som gör de vanligaste arterna lätta att skilja åt ute i terrängen:
- Cardón (Euphorbia canariensis) — täta knippen av raka, kantiga stammar som reser sig som ett orgelverk, ofta manshöga. Inhemsk törelväxt, inte kaktus. Öarnas mest karaktäristiska torrmarksväxt.
- Tabaiba — lägre, buskig törelväxt med bara, gråaktiga grenar och en tofs blad i toppen. Fäller bladen under torrperioden och ser då död ut, vilket den sällan är.
- Kaktusfikon (Opuntia) — platta, ovala skivor med taggar. Införd, inte inhemsk. Står i raka rader där den en gång odlats.
- Aloe — rosett av tjocka, köttiga blad med tandad kant. Odlas i fält, men förvildade bestånd finns.
- Verode — mjukare, ljusgrön sukkulent buske som ofta växer i vägkanter och på murar.
Alla törelväxter, alltså tabaiba och cardón, avger en vit, klibbig mjölksaft när de bryts. Den är irriterande för hud och särskilt för ögon. Bryt inte grenar, och tvätta händerna om du fått saft på dig.
Hur cochenillodlingen faktiskt gick till
Att odla fram cochenille var mödosamt arbete. Kaktusfikonens skivor planterades i raka rader, ofta på terrasserad mark, och sköldlusarna sattes ut för hand på skivorna för att föröka sig. När de mognat skrapades de försiktigt av, torkades i solen och maldes till pulver innan de skeppades vidare. Ett kilo torkat karmin krävde en anmärkningsvärd mängd sköldlusar, vilket förklarar varför färgämnet under sin storhetstid var så pass värdefullt att det jämfördes med andra exportvaror från kolonierna. På sina håll kallas cochenille fortfarande skämtsamt för "det röda guldet", ett uttryck som säger en del om vilken ekonomisk betydelse den lilla insekten en gång hade för öar som annars hade begränsat med naturresurser att exportera.
Den som besöker en av de kvarvarande odlingarna på Lanzarote ser i praktiken samma metod som användes för mer än hundra år sedan — mekaniseringen har aldrig lönat sig för en så småskalig verksamhet. Det gör besöket till något av en levande historielektion snarare än bara ett stopp för att se en udda växt.
Vanliga frågor om kaktus och sukkulenter på Kanarieöarna
Är kaktusfikon inhemskt på Kanarieöarna?
Nej. Det infördes från Amerika efter den spanska erövringen, ursprungligen för odling av cochenille och senare för frukten.
Vad är skillnaden mellan cardón och kaktus?
Cardón är en törelväxt, inte en kaktus, trots att den ser likadan ut. Bryts en gren rinner en vitaktig, irriterande mjölksaft ut — kaktusar har klar sav.
Används cochenille fortfarande?
Ja, i mindre skala, framför allt kring Mala på Lanzarote. Färgämnet (E120, karmin) används i en del livsmedel och kosmetika eftersom det fortfarande föredras framför syntetiska alternativ i vissa sammanhang.
Kan man äta kaktusfikonets frukt?
Ja, den säljs på marknader under sensommar och höst. Skala den försiktigt, de fina taggarna på skalet fastnar lätt i fingrarna.
Botar aloe vera hälsoproblem?
Var skeptisk till sådana påståenden. Gelen används vanligen som lugnande hudvård, men medicinska effekter utöver det saknar oftast ordentligt vetenskapligt stöd.