Från vägen ser Jardín de Cactus ut som ett hål i marken med en väderkvarn vid kanten. Det är ungefär vad det är. Kaktusträdgården i Guatiza på östra Lanzarote ligger i en gammal täkt där man i årtionden grävt ut picón — den svarta vulkanaskan som öns bönder täcker sina åkrar med. När Manrique fick hålet i handen fyllde han det med runt 4 500 kaktusar i terrasser, satte en restaurerad väderkvarn högst upp och en tio meter hög kaktusskulptur i metall vid infarten. Det blev hans sista stora verk, invigt 1990, två år innan han dog.
Vad är Jardín de Cactus?
En terrasserad trädgård i en amfiteaterformad grop, med gångar av svart lavagrus och stödmurar av huggen sten. Kaktusarna står i koncentriska ringar nedåt, så att du ser hela samlingen på en gång från kanten och sedan går ner genom den.
Samlingen räknar omkring 4 500 exemplar från ett stort antal arter och släkten, hämtade från Amerika, Afrika och Madagaskar. Här finns pelarkaktusar över manshöjd, feta klotformer med taggar som stickor, opuntior i rader och en del arter som knappt liknar kaktusar alls. Skyltningen är sparsam — det här är ingen botanisk lärobok utan en komposition.
Anläggningen har en cafeteria på övre nivån, en butik och toaletter. Väderkvarnen — en gofio-kvarn av den typ som en gång malde rostat spannmål över hela ön — går att gå upp i och är restaurerad i fungerande skick.
Varför just kaktus här?
Det är inte ett godtyckligt tema. Guatiza och grannbyn Mala ligger mitt i det område där Lanzarote under 1800-talet odlade fikonkaktus i industriell skala — inte för frukten, utan för insekten som lever på den.
Cochenillsköldlusen, Dactylopius coccus, ger ett djupt karmosinrött färgämne när den torkas och krossas. Det var världens finaste röda färg innan de syntetiska anilinfärgerna kom på 1870-talet, och Lanzarote blev under några decennier en av Europas viktigaste producenter. Sedan rasade marknaden och fälten låg i stort sett övergivna.
Men de försvann aldrig helt. Kör förbi Guatiza och Mala i dag och du ser fortfarande fält med raka rader av opuntia mot svart mark, och en liten produktion av cochenill finns kvar för livsmedels- och kosmetikaindustrin. Trädgården ligger alltså mitt i sin egen förklaring — det är därför den ligger just här och inte någon annanstans på ön.
Det röda färgämnet från cochenill förekommer fortfarande som E120 (karmin) i livsmedel. Att det ursprungligen kommer från en sköldlus är en av de detaljer som får folk att titta upp från kaffekoppen.
Manriques sista verk
Jardín de Cactus invigdes 1990 och blev det sista av de stora projekt César Manrique hann slutföra. Han hade då arbetat med ön i över tjugo år, och greppet är detsamma som i Mirador del Río och Cueva de los Verdes: ta ett hål som redan finns, och gör det till något.
Skillnaden är att här är ingreppet mer synligt. Terrasserna är byggda, stenmurarna huggna, varje kaktus placerad. Det ser naturligt ut men är helt komponerat — hur ljuset faller ner i gropen på eftermiddagen, hur silhuetterna tecknar sig mot den svarta väggen, var stigen svänger så att du får en ny bild.
Många beskriver det som lugnare och mindre spektakulärt än Jameos del Agua. Det stämmer. Det är också det verk där hantverket är mest genomarbetat, och det som håller bäst för ett andra besök.
Vad du faktiskt tittar på
De flesta går ner, konstaterar att det finns mycket kaktus och går upp igen. Några grupper är värda att stanna vid.
- Pelarkaktusarna från Mexiko och Sydamerika står högst upp i terrasserna och är de som ger silhuetterna. Flera är över manshöjd och några har vuxit ihop till grupper som ser ut som orgelpipor.
- Opuntia, fikonkaktus, är den art som gav ön sin cochenillindustri. Du känner igen den på de platta, ovala segmenten. Titta efter vita fläckar på bladen — det är sköldlusen.
- Klotkaktusarna i de nedre ringarna är de äldsta och långsammaste. Vissa arter växer några millimeter om året.
- Euphorbia, törel, ser ut som kaktus men är det inte. Flera arter kommer från Afrika och Madagaskar, och Kanarieöarna har egna endemiska släktingar — bland annat cardón, som du ser vilt i öns raviner.
- Blomningen kommer i skov, mest under våren. Kaktusblommor sitter kort, ofta bara ett dygn, och de är påfallande stora i förhållande till plantan.
Det finns också en liten damm med näckrosor och gullfiskar längst ner — ett oväntat inslag i en kaktusträdgård, och en av de detaljer som visar att anläggningen är komponerad som ett rum snarare än som en samling.
Hur lång tid tar besöket?
Fyrtiofem minuter till en timme räcker för de flesta. Är du intresserad av växter kan du lätt lägga två timmar. Är du med barn som inte tänder på kaktusar går det på tjugo minuter.
| Från | Ungefärlig körtid | Väg |
|---|---|---|
| Arrecife | Cirka 20 minuter | LZ-1 |
| Costa Teguise | Cirka 15 minuter | LZ-1 |
| Puerto del Carmen | Knappt 40 minuter | LZ-2 / LZ-1 |
| Playa Blanca | Cirka en timme | LZ-2 / LZ-1 |
| Jameos del Agua | Cirka 15 minuter | LZ-1 |
Parkeringen ligger direkt vid infarten och är gratis. Trädgården ligger precis vid huvudvägen genom Guatiza, vilket gör den till ett av de enklaste stoppen att få in på en bilrundtur på Lanzarote — den ligger på vägen mellan Costa Teguise och norra öns grottor.
Praktiskt på plats
- Skor. Gångarna är av lavagrus och trapporna är ojämna. Sandaler går men blir grusiga.
- Barn. Det finns taggar i knähöjd överallt och inga staket mellan gång och plantering. Håll i småbarn.
- Sol. Gropen ger skugga tidigt och sent men mitt på dagen står solen rakt ner. UV-indexet på Kanarieöarna är högt året runt.
- Kamera. Bäst ljus sen eftermiddag, när skuggorna gör mönster på terrasserna.
- Tillgänglighet. Övre nivån och cafeterian går att nå, men trädgården är byggd i trappor. Fråga CACT om aktuella förhållanden.
Öppettider, entré och kombinationsbiljetter hanteras av CACT Lanzarote, som driver anläggningen åt öns Cabildo. Kontrollera aktuella uppgifter hos dem innan du åker — ska du se tre eller fler av deras center lönar sig normalt en kombinationsbiljett.
Vad du kan se runt omkring
Guatiza är en liten by utan turistservice att tala om, men läget är bra. Teguise, öns gamla huvudstad, ligger en kvart bort och har söndagsmarknad. Norrut ligger Haría i palmdalen, och åt kusthållet finns Charco del Palo och Punta Mujeres med naturpooler i lavan.
Ska du fortsätta norrut passar Cueva de los Verdes och Jameos del Agua utmärkt samma dag. Vill du i stället ner mot söder kan du gå vidare via La Geria och sedan Timanfaya — men det blir en lång dag.
Är du mer intresserad av växter än av arkitektur finns fler ställen på öarna att ta med i planeringen; vi har samlat dem i guiden till botaniska trädgårdar och parker.
Vanliga frågor om Jardín de Cactus
Hur många kaktusar finns det?
Omkring 4 500 exemplar, fördelade på ett stort antal arter från flera kontinenter. Antalet arter anges olika i olika källor eftersom samlingen förändras.
Är det värt entrén om jag inte bryr mig om växter?
För många ja, men inte för alla. Det du betalar för är lika mycket rummet som samlingen. Är du helt likgiltig inför både trädgårdar och arkitektur, lägg pengarna på Jameos del Agua i stället.
Kan man äta där?
Det finns en cafeteria med enklare mat och kaffe, med utsikt över gropen. Det är en trevlig paus men ingen måltidsdestination — bättre lunch hittar du i Teguise eller Haría.
Går väderkvarnen att gå upp i?
Ja, kvarnen är restaurerad och tillgänglig. Den är av den typ som användes för att mala gofio, och maskineriet är kvar.
Blåser det mycket?
På kanten ja, i gropen betydligt mindre. Det är en av anledningarna till att trädgården fungerar — den ligger i lä från passadvinden som annars är påtaglig på östkusten.
Hur passar det ihop med resten av ön?
Det ligger mitt på östkusten och är svårt att missa om du kör den vägen. Kombinera med grottorna i norr samma dag, eller lägg det som första stopp på väg mot La Graciosa-färjan i Órzola.
En sak folk missar
Gå hela vägen ner till botten och vänd dig om. Därifrån ser du gropens väggar som en mur av kaktussilhuetter mot himlen, med kvarnen som enda byggda element i bilden. Det är den vinkeln kompositionen är gjord för, och det är den de flesta hoppar över eftersom de vänder halvvägs och går tillbaka upp mot cafeterian.