Det finns ingen skugga. Det är den enda meningen om att vandra på Lanzarote som du absolut måste ta med dig, och allt annat i den här artikeln är i praktiken en fotnot till den. Ön har inga skogar, inga bäckar, inga källor och nästan inga träd. Du går i öppet, svart landskap med solen rakt på dig från start till mål. Det gör vandringen tekniskt lätt — terrängen är sällan brant eller utsatt — och samtidigt farligare än den ser ut på bilderna.
Med det sagt: landskapet är enastående. Lavafälten från utbrotten 1730–1736 täcker en tredjedel av ön, och att gå över dem är som att gå på en annan planet med havet i kanten. Det korta svaret på om Lanzarote duger som vandringsö: ja, för korta till medellånga turer, i vinterhalvåret, tidigt på dagen, med mer vatten än du tror.
Vad det innebär att vandra på Lanzarote
Ön är låg. Högsta punkten når inte 700 meter, och det finns inget verkligt högfjäll som på Teneriffa eller La Palma. I gengäld är avstånden korta och du kan köra från kust till kust på en halvtimme. En vandringsdag här består ofta av två eller tre korta turer på olika platser i stället för en lång.
Underlaget är det som sliter. Lös lapilli — den svarta vulkangrusen — ger efter under varje steg, ungefär som att gå i torr sand men med vassa kanter. Äldre lavaströmmar av typen malpaís är ännu värre: knivskarpa, ojämna block som förstör dåliga skor på en enda tur. Nya lavafält känns korta på kartan och långa i verkligheten.
Hur ön förhåller sig till de andra går vi igenom i pelarartikeln om vandring på Kanarieöarna.
Timanfaya — du får inte gå fritt
Det här förvånar många. Inne i Timanfaya nationalpark är fri vandring inte tillåten. Marken är skyddad, lavskorpan är skör, och den ekologiska återkolonisationen efter 1730-talets utbrott studeras vetenskapligt. Bussturen längs Ruta de los Volcanes körs inifrån besökscentret och man stiger inte av.
Det finns ett par guidade vandringsrutter inne i parken som förvaltningen kör med begränsat antal platser, kostnadsfritt men med bokning i förväg. De släpps med framförhållning och tar slut. Vill du gå inne i själva nationalparken är det den vägen som gäller, och du behöver planera det innan resan snarare än under den.
Villkor, antal platser och bokningsformer för de guidade rutterna i Timanfaya ändras. Kontrollera hos parkförvaltningen eller Cabildo de Lanzarote innan du planerar en dag kring dem.
Utanför parkgränsen är det annorlunda. De omgivande lavafälten — Los Volcanes naturpark — är öppna, och det är där de flesta vandringarna faktiskt går.
Lederna som är värda tiden
Caldera Blanca
Den mest givande turen på ön. Från Mancha Blanca i Tinajo går en stig ut över det svarta lavafältet till en gammal, ljus vulkankon som utbrotten aldrig slukade. Du går runt eller upp på kraterkanten och ser lavaströmmarna breda ut sig åt alla håll. Runt tio kilometer tur och retur, i stort sett flackt, och exakt noll skugga hela vägen. Två till fyra timmar beroende på tempo. Gå den på morgonen och ta med minst två liter vatten per person.
Risco de Famara
Klippväggen ovanför Famara-stranden reser sig runt fyrahundra meter rakt ur havet, och längs kanten går stigar med utsikt mot La Graciosa och resten av Chinijo-arkipelagen. Det här är den enda platsen på Lanzarote som känns som riktiga berg. Det finns både lätta promenader på överkanten och betydligt tuffare stigar som går ner mot kusten — den gamla nedstigningen mot Famara är brant och lös. Vind är den stora faktorn här: kanten är utsatt och det blåser nästan alltid.
Dalen kring Haría
Öns gröna hörn. Kring Haría finns palmer, terrasser och gamla stigar mellan byarna, och det är det närmaste Lanzarote kommer en behaglig promenad i skugga. Slingorna är korta och kuperade. Vill du gå en enda tur på ön utan att svettas ihjäl, gå här.
Kustlederna i söder
Vid Playa Blanca finns korta, flacka kustvandringar längs Papagayo-vikarna. Kort, lätt, öppen terräng, och du kan kombinera med bad. Från Playa Blanca går det bra att gå till Papagayo längs kusten.
El Golfo och Los Hervideros
Kustlinjen i sydväst har korta promenader längs klipporna med den gröna kraterlagunen och havet som slår in i lavgrottor. Snarare utflykt än vandring, men landskapet är öns mest dramatiska. Se artikeln om El Golfo och Los Hervideros.
| Tur | Ungefärlig längd | Svårighet | Skugga |
|---|---|---|---|
| Caldera Blanca från Mancha Blanca | Runt 10 km t/r | Lätt terräng, lång exponering | Ingen |
| Famara-kanten | Varierar, 5–12 km | Lätt uppe, krävande ner | Ingen |
| Slingor kring Haría | 4–8 km | Medel, kuperat | Delvis |
| Playa Blanca–Papagayo längs kusten | Cirka 6–8 km t/r | Lätt | Ingen |
| Los Volcanes utanför parkgränsen | Varierar | Lätt terräng, lös lapilli | Ingen |
Skyltsystemet på Lanzarote
Samma spanska standard som på övriga öar, men glesare tillämpad. GR med röd och vit markering är långled, PR med gul och vit är dagsvandring, SL med grön och vit är kort lokal slinga. Två streck betyder rätt väg, ett kryss fel väg, en vinkel sväng.
Problemet på Lanzarote är att det ofta inte finns något att måla på. Ute i lavafälten markeras stigen i stället med stenrösen eller små stapelmarkeringar, och de kan blåsa omkull eller vara svåra att skilja från landskapet i motljus. På öppna slätter försvinner stigen ibland helt eftersom marken inte trampas ner. Ha en offlinekarta i telefonen och titta bakåt då och då — det är lättare att hitta tillbaka om du vet hur vägen ser ut från andra hållet.
Vatten, sol och vind — säkerhetsdelen
Det här är inte en formalitet på Lanzarote. Kombinationen öppet landskap, mörk mark som strålar tillbaka värme, passadvind som torkar ut dig utan att du känner det, och total avsaknad av vatten längs vägen gör att värmeutmattning är den överlägset vanligaste incidenten.
- Vatten. Minst två liter per person och halvdag, mer på sommaren. Det finns inga källor, inga påfyllningsställen och ingen by att gå ner till mitt i lavafältet. Se artikeln om dricksvatten på Kanarieöarna.
- Vinden lurar dig. Den känns svalkande och gör att du inte märker hur mycket du svettas. Drick innan du är törstig.
- Solskydd. Keps med nacke, solglasögon och hög faktor. Den svarta marken reflekterar värme uppifrån och nerifrån samtidigt. Mer i guiden om sol, UV och säkerhet.
- Skor med styv sula. Malpaís-lavan sliter sönder tunna sulor och du känner varje kant.
- Berätta var du ska. Mobiltäckningen är faktiskt god på de öppna slätterna, men landskapet är stort och du syns inte. Nödnumret är 112.
Calima — den torra saharaluften med fint stoft — träffar Lanzarote hårdare än de västligare öarna eftersom ön ligger närmast Afrika. Temperaturen kan stiga tio grader på ett dygn och sikten blir gulbrun. Gå inte i det. Läs mer om calima på Kanarieöarna.
Säsong och tid på dygnet
Vinterhalvåret är helt överlägset. Från november till mars ligger temperaturen behagligt, landskapet får en tunn grön hinna efter regn och du kan gå mitt på dagen utan att lida. Sommaren är en annan sak: från maj till september bör du vara ute före klockan nio och tillbaka vid lunch. Att starta en tio kilometer lång tur över ett lavafält klockan elva i juli är ett dåligt beslut, oavsett hur pigg du känner dig vid bilen.
Soluppgång är den bästa tiden på ön. Ljuset ligger lågt över lavan, färgerna blir djupare och det är den enda stunden på dygnet då Famara-kanten inte är blåsig och full av folk. Mer om årstiderna i bästa tiden att resa och i genomgången av klimatet på Kanarieöarna.
Ta sig till startpunkterna
Bil är i praktiken nödvändigt. Bussnätet på Lanzarote är byggt för att koppla ihop turistorterna med Arrecife, inte för att lämna av vandrare vid ledstarter i inlandet, och till Mancha Blanca eller Famara-kanten kommer du inte rimligt med kollektivtrafik. Se guiderna om att hyra bil och om hur bussarna fungerar om du ändå vill försöka.
- Vägarna är breda, raka och i gott skick jämfört med de västligare öarna. Körningen är den enkla delen.
- Parkeringen vid ledstarterna är oftast en grusplan utan skugga. Lämna inget synligt i bilen.
- Avstånden är korta: du kan bo var som helst på ön och nå de flesta startpunkter på under en timme. Från Tías eller San Bartolomé ligger du mitt på ön.
Vanliga frågor om att vandra på Lanzarote
Kan jag vandra i Timanfaya?
Inte fritt. Bara på de guidade rutter som parkförvaltningen kör, med bokning i förväg och begränsat antal platser. Utanför parkgränsen, i Los Volcanes naturpark, är det däremot öppet.
Behöver jag tillstånd för de andra lederna?
Nej. Caldera Blanca, Famara och kustlederna är fria att gå.
Går det att vandra utan bil?
Bara i begränsad omfattning. Kustpromenaden mot Papagayo från Playa Blanca och slingorna kring Haría går att lösa, resten inte rimligt.
Är det farligt att gå på lava?
Inte om du håller dig på stigen. Ute på orörda lavafält är skorpan skör och kanterna vassa, och ett fall gör verklig skada. Det är dessutom skyddad mark på många ställen.
Vilken led ska jag ta om jag bara har en morgon?
Caldera Blanca. Den ger hela ön i koncentrat och du är tillbaka till lunch om du startar tidigt. Vill du ha något kortare finns fler förslag i guiden om lätta vandringar för nybörjare.
Kan man kombinera vandring med resten av ön?
Ja, och det är så de flesta gör. En tur på morgonen, sedan La Geria eller något av César Manriques verk på eftermiddagen. Avstånden gör det enkelt.
Det Lanzarote inte är
Det är ingen ö för långa dagsetapper i skiftande terräng. Kommer du hit och förväntar dig skogsstigar, källor och byar att äta lunch i mitt på leden blir du besviken. Det är heller ingen ö där du kan improvisera fram en tur på eftermiddagen i juli.
Det Lanzarote erbjuder är ett landskap som är helt sitt eget: svart, öppet, geometriskt, med en tystnad ute på lavan som är påfallande stark när vinden mojnar. Gå tidigt, ta med vatten, och stanna en stund utan att prata. Det är då ön gör sitt jobb.