Det första som slår en är tystnaden. Att vandra på La Gomera låter inte som något annat i arkipelagen: inga bilar, ingen vind i öronen nere i ravinerna, bara vatten som rinner någonstans utom synhåll och droppar som faller från mossan. Ön är knappt fyra mil tvärs över men känns större, eftersom varje dal är ett eget rum med branta väggar emellan. För dig som vandrare betyder det tre saker — korta avstånd på kartan, långa restider i verkligheten, och skugga. Ön passar den som vill gå i skog och mellan byar snarare än på kalt högfjäll, och den fungerar året runt.
Det är också den ö där du oftast går på riktiga stigar med historia. Innan vägarna kom var mulåsnestigarna över åsarna det enda sättet att ta sig mellan dalarna. Många av dem är i dag markerade leder, och du går bokstavligen där byborna gick till granndalen.
Två långleder och ett nät av gamla stigar
Två numrerade långleder ger ryggraden. GR 132 går runt ön längs kusten, dal in och dal ut, med kraftiga höjdmeter i varje etapp. GR 131 går tvärs över ön och tar dig genom höglandet och Garajonay. Båda är uppdelade i etapper som kan gås enskilt som dagsvandringar, vilket är så de flesta använder dem — man behöver inte gå hela varvet för att få ut något.
Runt dem ligger ett tätt nät av PR- och SL-leder, ofta mellan två byar eller ner till en strand. De är sällan långa i kilometer och alltid tunga i höjdmeter, eftersom ön i princip inte har någon platt mark utanför kustremsan och några platåer i norr.
Hur ön förhåller sig till de andra i arkipelagen tar vi i pelarartikeln om vandring på Kanarieöarna. Här handlar det om själva gåendet.
Garajonay — skogen du kom hit för
Höglandet täcks av laurisilva, den lagerskog som en gång bredde ut sig över stora delar av Medelhavsområdet. Nationalparken står på Unescos världsarvslista, och det är inte en artighet: sammanhängande laurisilva av den här kvaliteten finns knappt någon annanstans. Skogens historia och ekologi beskriver vi i artikeln om Garajonay nationalpark.
Att gå i den är en annan sak. Underlaget är rötter, sten och fuktig jord som är halt även när det inte regnat, för det regnar aldrig riktigt — molnen kammas av träden och blir till ett ständigt dropp. Räkna med sikt på trettio meter, temperaturer runt tio grader lägre än vid kusten, och kläder som blir fuktiga utifrån utan att det faller en droppe från himlen.
De bästa turerna utgår från några få punkter. Från El Cedro ner genom skogen är den klassiska: en dal med bäck, gamla trädjättar och stigar som följer vattnet. Slingorna kring Laguna Grande är kortare och lätta att kombinera. Alto de Garajonay, öns högsta punkt på knappt 1 500 meter, nås på en kort promenad från vägen och ger vid klart väder Teide rakt över sundet — men klart väder är undantaget här uppe, inte regeln.
Ta med regnjacka även om prognosen är solig. Prognosen gäller kusten. Höglandet har sitt eget väder och det är nästan alltid blötare än du trodde.
Från åsen ner till havet
Den upplevelse som gör starkast intryck är inte skogen i sig utan övergången. Du startar i dimma på tusen meter och kommer ut i solsken över en dal med bananodlingar och palmer. Det tar en förmiddag och du passerar tre klimatzoner.
- Ner till Hermigua — grön dal i norr med bananterrasser hela vägen ner till havet, en av de bekvämaste nedstigningarna eftersom stigen är bred och stenlagd i partier.
- Ner mot Valle Gran Rey — den brantaste och mest dramatiska dalen, terrasserad från topp till botten. Nedstigningen är lång och knäbelastande.
- Mellan Agulo och åsen ovanför — kort men brant, med utsikt tillbaka mot byn som ligger som en modell på en klipphylla. Mirador de Abrante ligger på samma kant.
- Kring Vallehermoso — mindre gånget, torrare, med gamla stigar mot kusten och mot höglandet.
- Förbi Roque de Agando — vulkanpluggen mitt på ön syns från halva La Gomera och passeras av flera leder på höglandet.
Alla dessa har samma logistiska hake: det bär utför. Att gå tillbaka upp samma väg tar dubbelt så lång tid och är sällan roligt.
Leder, längd och svårighet
| Typ av tur | Ungefärlig sträcka | Höjdskillnad | Passar |
|---|---|---|---|
| Slinga kring Laguna Grande i skogen | Några kilometer | Liten | Alla, även med barn |
| El Cedro genom skogsdalen | Halvdag | Måttlig, mest utför | Vana promenerare |
| Alto de Garajonay från vägen | Kort | Liten | Alla |
| Åsen ner till en nordlig dal | Halv till hel dag | Stor, brant utför | Vana, med stavar |
| Etapp av kustleden runt ön | Hel dag | Stor, upp och ner | Erfarna vandrare |
Behöver du något mjukare att börja med finns de riktigt lätta alternativen samlade i lätta vandringar för nybörjare.
Skyltning, kartor och orienteringen i skogen
Markeringarna följer spansk standard: GR i rött och vitt för långled, PR i gult och vitt för dagsvandring, SL i grönt och vitt för kort lokal slinga. Två streck betyder rätt väg, ett kryss betyder fel väg, en vinklad markering betyder sväng.
Skyltningen på ön är genomgående god, med tydliga tavlor vid ledstarter. Problemet är inte skyltarna utan sikten. Inne i lagerskogen förgrenar sig stigarna och dimman gör att du inte ser nästa markering förrän du står vid den. Ha offlinekarta och kolla riktningen aktivt vid varje korsning i stället för att gå på känsla. Mobiltäckningen är rimlig på åsarna och försvinner i ravinerna.
Att ta sig till startpunkten på La Gomera
Ön har busslinjer som binder samman huvudorterna, men avgångarna är få och anpassade efter arbetsdagen. Som vandrare når du en del ledstarter längs huvudvägarna, men sällan i rätt tid åt båda hållen.
- Taxi är den praktiska lösningen för punkt-till-punkt. Ett vanligt upplägg är taxi upp till höglandet på morgonen och sedan gå ner till sin egen by. Så fungerar taxi på öarna.
- Hyrbil ger frihet men löser inte nedstigningarna, eftersom bilen står kvar uppe. Vägarna är extremt kurviga och åksjuka är vanligt i baksätet. Se att hyra bil på Kanarieöarna.
- Buss som komplement, inte som plan A. Kolla tidtabellen kvällen innan, inte på morgonen.
Hit kommer du med färja från Los Cristianos på Teneriffa till San Sebastián, en överfart på drygt en timme. De flesta flyger in till Teneriffa Sur, som ligger nära färjeläget. Det går att komma över på en dagsutflykt från Teneriffa, men då hinner du en kort skogspromenad och inget mer. Ön förtjänar minst tre nätter.
Vatten, väder och kläder
La Gomera har källvatten, till skillnad från de flesta öar där kranvattnet är avsaltat. Det märks i smaken och gör det enkelt att fylla flaskan i byarna. Men på leden finns inga påfyllningsställen du kan lita på — bäckarna i skogen är inte dricksvatten. Två liter per person och halvdag är rimligt, mindre i skogen där du svettas mindre, mer på kustlederna. Skillnaderna mellan öarna går vi igenom i dricksvatten på Kanarieöarna.
Utrustningsmässigt är det tre saker som skiljer ön från grannarna: du behöver regnjacka även när det är soligt, skor med bra grepp på blött underlag snarare än på lös grus, och stavar för de långa nedstigningarna. Resten står i packlistan under vandringsutrustning. Solen är fortfarande stark på de exponerade kustlederna, så solskydd hör med även här.
Säsongsmässigt är ön ovanligt jämn. Vintern är grönast och svalast och fungerar utmärkt, våren är stabilast, sommaren är het vid kusten men fullt gångbar i höglandet, hösten torrast. Vid calima blir sikten grumlig även här — se calima på Kanarieöarna.
Var du bör bo som vandrare
Valle Gran Rey i väster är den vanligaste basen för vandrare och har flest andra som gör samma sak. Hermigua och Agulo i norr ligger närmast skogen och är lugnare. San Sebastián är mest praktiskt om du kommer och åker med färja och bara har ett par dagar, och Playa de Santiago i söder är torrast och soligast om du vill kombinera vandring med badväder. Avvägningarna finns i var man ska bo på La Gomera.
Vanliga frågor om att vandra på La Gomera
Behövs tillstånd någonstans?
Nej, de markerade lederna i och kring nationalparken är fritt tillgängliga. Sträckor kan stängas tillfälligt efter storm eller brandrisk, vilket anslås vid ledstarterna.
Hur blött är det i skogen?
Blötare än du tror men sällan i form av regn. Fukten kommer från molnen som fastnar i trädkronorna. Marken är fuktig året om och stigarna kan vara halkiga även efter en vecka utan nederbörd.
Går det med barn?
De korta slingorna i höglandet, ja. Nedstigningarna till dalarna, nej — det är långa branta sträckor utan avbrott och utan möjlighet att vända.
Klarar jag mig utan bil?
Bättre här än på La Palma, förutsatt att du bor i en av de större dalarna och använder taxi för uppfarten. Många vandrar hela veckor på ön utan bil.
Kan jag höra visselspråket när jag vandrar?
Inte som en tillfällighet i skogen — det används i dag mest i undervisning och vid uppvisningar. Bakgrunden finns i artikeln om silbo gomero.
Räcker en dagsutflykt från Teneriffa?
För att se skogen: nätt och jämnt. För att vandra i den: nej.
Det som får folk att komma tillbaka hit är sällan en enskild led. Det är att man en eftermiddag kommer ut ur dimman ovanför en dal, ser terrasserna trappa sig ner mot havet och inser att någon byggde varenda en av dem för hand, med sten som bars dit på rygg. Sedan går man ner genom dem.