Du står i en lagerskog på La Gomera. Det droppar från mossan, sikten är trettio meter och det luktar fuktig jord. Fyrtio minuter senare, nere vid kusten, är det 26 grader, kaktus och kal lava. Det är i den där kontrasten som hela grejen med vandring på Kanarieöarna ligger. Ingen annanstans i Europa kan du gå från subtropisk regnskog till öken på en förmiddag, och sedan göra om det på en annan ö nästa dag med ett helt annat landskap.
Öarna säljs som badresmål, och det är också vad de flesta åker för. Men det finns tusentals kilometer markerade leder här, många av dem gamla mulåsnestigar mellan byar, och de går att gå i januari lika gärna som i juni. Det är sällsynt.
Varför öarna fungerar så bra för vandring
Tre saker gör skillnaden.
Höjdskillnaden. Teide på Teneriffa når 3 715 meter, Roque de los Muchachos på La Palma 2 426, Pico de las Nieves på Gran Canaria strax under 2 000. Det betyder att en och samma ö rymmer strandklimat, tallskog, högfjäll och i Teides fall ett landskap som mest liknar Mars. Du behöver inte resa långt för att byta miljö helt — du behöver bara gå uppåt.
Mikroklimaten. Passadvinden kommer från nordost och pressas upp mot bergen. Fukten kondenserar på nordsidorna, vilket ger täta skogar och gröna dalar, medan sydsidorna ligger i regnskugga och är torra. Molnhavet — mar de nubes — lägger sig ofta som ett lock på 800–1 500 meters höjd. Det förklarar varför det kan regna i Anaga samtidigt som det är knallsol i Los Cristianos, och varför du på Teide ofta står ovanför molnen och tittar ner på dem. Vi går igenom mönstret i detalj i artikeln om klimatet på Kanarieöarna.
Säsongen. Det finns ingen egentlig lågsäsong för vandring. Vintern är faktiskt bäst i låglandet — 20–23 grader, inte plågsamt varmt, och grönare landskap efter höstregnen. På hög höjd kan det däremot ligga snö i januari och februari, och vägen upp till Teide stängs ibland i några dagar. Sommaren är omvänt: högfjället är perfekt, låglandet är för hett efter klockan elva.
Den stora skillnaden mot andra sydeuropeiska vandringsmål är säsongen. Att vandra på Kreta är en vår- och höstsak — högsommaren är för het och vintern för blöt. Här går du året runt, och december är en av de bättre månaderna.
Ö för ö — var ska du gå?
La Palma — den bästa om du kom för att vandra
La Palma är den ö där vandring inte är en sidoaktivitet utan huvudnumret. Ön är brant, grön och glest exploaterad, och lederna är många och välskötta.
Ruta de los Volcanes längs den södra vulkanryggen är den mest kända — en dagsvandring på ungefär 17–18 kilometer från rastplatsen El Pilar söderut mot Fuencaliente, längs en rad kraterrader med havet på båda sidor. Den går mest utför i höjdled men är krävande i underlaget: lös lapilli, ingen skugga, ingen vattenkälla. Delar av området påverkades av utbrottet 2021 och sträckningen har ändrats sedan dess. Kolla aktuell status hos nationalparks- och öförvaltningen (Cabildo de La Palma) innan du ger dig ut.
Caldera de Taburiente är den andra stora upplevelsen: en enorm erosionscirkus med väggar som reser sig över tusen meter. Den vanliga vandringen går in från Los Brecitos ner genom dalen till Barranco de las Angustias, cirka 14 kilometer, mest nedför men med många bäckpassager. De sista kilometrarna går i själva ravinbotten. Vägen upp till Los Brecitos är smal och normalt bara tillåten för jeeptaxi — de flesta löser det genom att boka jeep upp och ta taxi tillbaka från slutet. Det är inte snålt att göra så, det är helt enkelt hur alla gör.
La Gomera — lagerskogen
Om du bara ska göra en vandring i hela ditt kanarieliv, gör den i Garajonay nationalpark på La Gomera. Här står den laurisilva — lagerskog — som täckte stora delar av Medelhavsområdet innan istiderna. Trädormbunkar, laver som hänger som gardiner, ständig fukt från passadmolnen. Parken är på Unescos världsarvslista.
Toppen Alto de Garajonay på knappt 1 500 meter nås på en kort promenad från vägen, men de bättre turerna är de längre: från El Cedro ner genom skogen, eller rundslingorna kring Laguna Grande. Räkna med att det kan vara kyligt och blött uppe i skogen även när det är 25 grader i San Sebastián. Det går att göra som dagsutflykt från Teneriffa med färjan från Los Cristianos, men då blir det stressigt. Övernatta om du kan.
Teneriffa — mest variation
Teneriffa har det bredaste utbudet, helt enkelt för att ön är störst och högst.
I Teide nationalpark går det ett trettiotal markerade leder över kraterslätten på cirka 2 100 meter. De flesta är flacka och lätta — Roques de García-slingan är den mest gångna. Själva toppen är en annan sak: linbanan tar dig till 3 555 meter, men den sista biten upp till kratern (stigen Telesforo Bravo) kräver ett gratis tillstånd som bokas i förväg hos nationalparksförvaltningen, och antalet platser per dag är begränsat. Boka veckor i förväg i högsäsong. Att gå hela vägen upp till fots från Montaña Blanca är en riktig fjälltur på 1 300 höjdmeter i tunn luft, ofta i kombination med övernattning i Altavista-hyddan.
Anaga på nordöstra spetsen är öns finaste vandringsområde och det minst utnyttjade. Sågtandade åsar, lagerskog, små byar som Chinamada med grottbostäder, och stigar ner till avlägsna stränder som Playa de Benijo. Bergsvägarna hit är smala och kurviga — kör försiktigt eller ta bussen från La Laguna.
Masca-ravinen i väster är den mest fotograferade vandringen på ön: en brant nedstigning genom en trång klyfta till en liten strand, där man tas upp med båt. Sedan ravinen återöppnades gäller obligatorisk förbokning, avgift, hjälmkrav och tidsluckor, och båttransporten har varit inställd i perioder — då måste man gå tillbaka upp, vilket är betydligt tuffare. Kontrollera aktuella villkor hos Cabildo de Tenerife samma vecka du ska gå.
Gran Canaria — camino real-nätet
Gran Canaria är underskattad som vandringsö. Inlandet är dramatiskt på ett sätt som södra kustremsan inte antyder.
Roque Nublo är den enklaste stora upplevelsen: en halvtimmes promenad från parkeringen vid La Goleta upp till den 80 meter höga monoliten, med Teide silhuett i väster om sikten är god. Gå tidigt — parkeringen fylls och eftermiddagsmolnen kommer.
Barranco de Guayadeque är en djup ravin med grottbostäder och en anmärkningsvärt intakt flora, med lätta promenader längs dalbotten och tuffare stigar upp mot kanterna.
Det som gör Gran Canaria speciell är annars nätet av caminos reales, gamla stenlagda kungsvägar mellan byarna. Klassikern är sträckan från Cruz de Tejeda ner till Artenara eller vidare mot Tejeda, ofta som del av GR 131 som korsar hela ön från Faro de Maspalomas i söder till Puerto de las Nieves i norr. Basen för allt inlandsvandrande är Tejeda.
Lanzarote och Fuerteventura — torrt, öppet, blåsigt
De östra öarna är lägre och betydligt torrare. Här finns ingen skog, ingen skugga och nästan inga vattendrag. Det gör vandringen enklare rent tekniskt men mer utsatt.
På Lanzarote är Risco de Famara — den fyra hundra meter höga klippväggen ovanför Famara-stranden — det mest spektakulära, med stigar längs kanten och utsikt mot La Graciosa. Caldera Blanca i det gamla lavafältet är en annan bra tur: flack men lång, i helt öppet terräng utan skugga. Notera att fri vandring inte är tillåten inne i Timanfaya nationalpark — där finns bara ett par guidade rutter som bokas gratis i förväg hos parkförvaltningen, med begränsat antal platser. Dalen kring Haría är öns grönaste hörn och har fina korta slingor.
På Fuerteventura går de bästa turerna i det gamla vulkanlandskapet kring Betancuria, i de utslocknade kraterkonerna vid Lajares (Calderón Hondo är kort och lättgången), och upp till Pico de la Zarza på Jandía-halvön — öns högsta punkt på drygt 800 meter, med utsikt ner mot Cofete. Vinden är den stora faktorn här. Den blåser nästan alltid, och på åsarna kan den bli obehaglig.
El Hierro — för den som vill vara ensam
El Hierro är minst, minst besökt och på sätt och vis mest intakt. GR 131 korsar ön från La Restinga i söder till hamnen i norr, cirka 40 kilometer som brukar delas på två dagar. Camino de la Virgen är den historiska pilgrimsleden tvärs över platån. El Sabinar med sina vindvridna enar — träd som blåst nästan platta mot marken — är en kort promenad men bilden fastnar. Räkna med få andra vandrare och begränsad service.
Svårighetsgrader och skyltning
Markeringssystemet är samma som i övriga Spanien och är enkelt att lära sig.
| Kod | Färg på markering | Vad det betyder |
|---|---|---|
| GR | Röd och vit | Långfärdsled, oftast flera dagsetapper. GR 131 finns på flera av öarna. |
| PR | Gul och vit | Kortare led, normalt en dagsvandring. |
| SL | Grön och vit | Lokal slinga, ofta under 10 km. |
Två målade streck betyder rätt väg. Ett kryss betyder fel väg. En vinklad markering betyder sväng. Skyltar vid ledstarter anger ofta både avstånd och beräknad gångtid — tiderna är oftast realistiska men räknar inte in pauser eller foton.
Att en led är kort betyder inte att den är lätt. Höjdskillnaden är det som avgör här. En "6 kilometer"-tur på La Palma kan innehålla 700 höjdmeter uppför i lös vulkanisk grus. Titta alltid på höjdprofilen, inte bara på sträckan.
Utrustning
- Skor med grepp och styv sula. Underlaget är oftast vass lava eller lös lapilli. Sneakers duger till korta promenader, inte till nedstigningar.
- Vandringsstavar. Många av lederna är brantare nedför än uppför. Knäna märker det.
- Lager. Det kan vara 26 grader vid bilen och 8 grader plus vind på 2 100 meter. Vindjacka året runt, mössa och handskar om du ska på Teide på vintern.
- Solskydd. UV-index är extremt på hög höjd, även när det är svalt. Keps, solglasögon, faktor 50. Mer om det i vår guide till sol, UV och säkerhet.
- Pannlampa om du gör en längre tur. Skymningen går fort här — från ljust till mörkt på tjugo minuter, och ingen lång sommarkväll som hemma.
Vatten — det underskattade problemet
Det finns nästan inga påfyllningsställen på lederna. Inga källor du kan lita på, inga kiosker halvvägs, och på de torra öarna inte ens en by att gå ner till. Två liter per person och halvdag är ett rimligt minimum, mer om det är varmt eller om du går i öppen terräng.
Kranvatten går att dricka på de flesta orter men smakar avsaltat och salt på många ställen — de flesta köper flaskvatten i femlitersdunk i mataffären, vilket är billigt. Vi går igenom vattenfrågan i artikeln om dricksvatten på Kanarieöarna.
Säsong och tid på dagen
| Period | Låglandet och kusten | Högfjället |
|---|---|---|
| December–mars | Bäst. Svalt, grönt, behagligt hela dagen. | Kallt, risk för snö och stängda vägar. Kort dagsljus. |
| April–juni | Mycket bra. Blomning i inlandet. | Bra. Ofta klart och stabilt. |
| Juli–augusti | För varmt mitt på dagen. Gå före klockan tio. | Bäst. Men torrt och skoningslöst i solen. |
| September–november | Bra, men hetast i september. Höstregnen gör landskapet grönt igen. | Bra, ofta stabilt. |
Oavsett säsong: starta tidigt. Klockan sju eller åtta är inte överdrivet. Du får svalare luft, parkeringsplats, och du hinner ner innan eftermiddagsmolnen lägger sig över åsarna och sikten försvinner. Se också bästa tiden att resa för hur månaderna skiljer sig i stort.
Calima
Några gånger om året blåser torr saharaluft in över öarna med fint dammstoft. Temperaturen stiger, ofta med tio grader eller mer, sikten blir grumlig och luften blir svår att andas i. Det är inte väder att vandra i, särskilt inte på höjd eller om du har astma. Kollen är enkel: ser horisonten ut som gulbrun dis, är det calima. Skjut upp turen ett par dagar. Vår artikel om calima går igenom hur det fungerar och hur länge det brukar hålla i sig.
Mobiltäckning och säkerhet
Täckningen är förvånansvärt god på öppna åsar och toppar, men obefintlig i ravinbottnar och tät skog — och det är precis där du kan behöva den. Det räcker ofta att gå upp några tiotals meter för att få signal igen.
Nödnumret är 112 och fungerar på engelska. Bergräddningen i regionen är kompetent och van vid utländska vandrare. Berätta för någon var du ska och när du räknar med att vara tillbaka. Ensamvandring är fullt görligt på de välgångna lederna men mindre klokt på de avlägsna, särskilt på La Palma och El Hierro.
Kontrollera också att din försäkring täcker bergsvandring — vissa hemförsäkringars reseskydd har undantag för aktiviteter på hög höjd. Vår systersajt går igenom vad man bör titta efter i sin genomgång av reseförsäkring inför utlandsresan.
Det vanligaste allvarliga tillbudet är inte förlorad väg utan värmeutmattning i kombination med för lite vatten, tätt följt av fallolyckor på väg ner. Båda är förutsägbara. Den näst vanligaste är att man underskattar hur snabbt det mörknar.
Ta sig till startpunkterna
Många ledstarter ligger vid bergsvägar utan busshållplats, och de som har busslinje har ofta bara ett par avgångar per dag. Med det sagt fungerar bussarna bättre än man tror på Teneriffa och Gran Canaria — TITSA respektive Global kör upp i bergen, och på Teneriffa går det linjer ända upp i Teide nationalpark från både Puerto de la Cruz och sydkusten. Läs mer om hur busstrafiken fungerar.
För allt annat är bil enklast, och för punkt-till-punkt-vandringar är kombinationen buss dit och bil hem inte möjlig — då behöver du antingen gå en slinga, ta taxi tillbaka eller boka en transfer. Se vår guide till att hyra bil på Kanarieöarna. Parkeringen vid populära ledstarter som Roque Nublo och Roques de García är full vid tiotiden i högsäsong.
Guidade turer — behövs det?
På de stora, välmarkerade lederna: nej. Skyltningen är bra, stigarna är tydliga och du klarar dig själv.
Guide är däremot vettigt i tre lägen. Det ena är när du vill gå punkt till punkt och slippa transportlogistiken — de flesta arrangörer hämtar och lämnar. Det andra är på La Palma och La Gomera, där en lokal guide gör enorm skillnad för vad du faktiskt ser i skogen och i vulkanlandskapet. Det tredje är om du är ovan i terräng och reser ensam.
Priser ligger normalt i intervallet några tiotals euro per person för en halvdagstur i grupp och betydligt mer för privat guide. Kolla att guiden är registrerad hos ömyndigheten och att transport ingår.
Om du bara har en dag
På Teneriffa: Roques de García i Teide nationalpark på förmiddagen, sedan bil ner mot kusten. På Gran Canaria: Roque Nublo tidigt, lunch i Tejeda. På Lanzarote: kanten av Famara vid soluppgång. På La Gomera: El Cedro genom lagerskogen. På La Palma: du behöver mer än en dag, men vulkanleden vid Fuencaliente ger en försmak.
Och en sak till, som ingen säger i broschyrerna: den bästa vandringen på Kanarieöarna är oftast inte den mest kända. Den är den lilla PR-leden mellan två byar som ingen fotograferar, där du möter en man med en hund och inte en enda annan turist på tre timmar. De finns överallt här. Du behöver bara titta på kartan.