Aktiviteter · Alla öarna

Fågelskådning

Tjugo arter som inte finns någon annanstans - och var du hittar dem.

Foto: Juan Emilio · CC BY-SA 2.0 · Wikimedia Commons · skalad

· Av Kanarieguidens redaktion

Den vildkanariefågel du ser hoppa runt i en trädgård på Teneriffa är inte gul. Den är grågrön med streckad rygg och ser ut som en grönfink som blivit blek. Den kanariegula färgen är resultatet av flera hundra års avel i bur på fastlandet, inte något naturen hittade på. Det är en bra påminnelse om vad fågelskådning på Kanarieöarna egentligen går ut på: här finns arter som inte finns någon annanstans i världen, men de är sällan de färgstarka. De är små, bruna, gröna — och man måste veta var man ska leta.

Endemerna — arterna du bara hittar här

Ögruppen har ett tjugotal endemiska arter och underarter, de flesta knutna till en enda ö eller en enda skogstyp. Det är den kombinationen som gör öarna intressanta för skådare: du kan bocka av flera världsendemer på en vecka om du planerar rätt.

Blåfink

Öarnas mest eftersökta fågel, och egentligen två arter. Fringilla teydea lever i tallskogarna på Teneriffa, framför allt runt Las Cañadas och på sluttningarna upp mot Teide. Hanen är skiffergrå med blå ton, honan brun och oansenlig.

Fringilla polatzeki är dess motsvarighet på Gran Canaria och en av Europas mest hotade fåglar. Beståndet är litet och koncentrerat till tallskogen i Inagua-området, med utsättningsförsök i angränsande skogar. Det området har begränsat tillträde och du kommer inte in hur som helst — vilket också är poängen.

Vill du ha en realistisk chans på blåfink är Teneriffa svaret. Rastplatsen Las Lajas på vägen upp mot nationalparken är den plats de flesta skådare åker till, och fåglarna är ovanligt orädda där.

Lagerskogens duvor

De kanariska skogsduvorna hör till lagerskogen — laurisilva — den fuktiga molnskogen på nordsidorna som är en levande rest av det som täckte Medelhavsområdet för miljoner år sedan. Columba bollii och Columba junoniae är båda endemiska för Makaronesien och lever nästan uteslutande i den skogen.

De är skygga och ses oftast i flykt över en ravin. Bästa platserna är Anaga på Teneriffa, Garajonay på La Gomera, lagerskogarna på La Palma och Los Tilos de Moya på Gran Canaria. Kom tidigt, ställ dig vid en utsiktspunkt över skogen och vänta.

Kanarisk piplärka

Anthus berthelotii, ofta kallad Berthelots piplärka, är endemisk för Kanarieöarna, Madeira och Selvagens. Den är också den lättaste av alla: den finns på öppen, torr mark på samtliga öar, från kustklippor till högplatåer, och den springer omkring framför fötterna på folk i parkeringar. Om du bara ska lära dig en endem, lär dig den här — då har du referens för allt annat.

Vildkanariefågeln

Serinus canaria finns på Kanarieöarna, Madeira och Azorerna. Grågrön, streckad, med en klar och rullande sång som du hör långt innan du ser fågeln. Den håller till i halvöppna marker, trädgårdar, terrasser och skogsbryn på mellanhöjd. Vanlig, men ständigt förväxlad med tamburfågeln.

Fler att hålla utkik efter

Kanarisk blåmes med svart hätta sittande på en sten på Gran Canaria

Foto: Juan Emilio · CC BY-SA 2.0 · Wikimedia Commons · skalad

Var man skådar — ö för ö

ÖMiljö att sikta påVad du kan få
TeneriffaTallskog vid Las Lajas, Anaga, ErjosBlåfink, skogsduvor, kanariemes
Gran CanariaLos Tilos de Moya, Barranco de la Virgen, Maspalomas-lagunenSkogsduvor, vadare, tättingar
FuerteventuraSlätterna kring La Oliva och Tindaya, kustsalinerKragtrapp, ökenlöpare, skvätta, smutsgam
LanzaroteEl Jable-slätten, Salinas de JanubioTrapp, vadare, tärnor
La GomeraGarajonay nationalparkSkogsduvor, kungsfågel
La PalmaLagerskog i nordost, Caldera de TaburienteSkogsduvor, rovfågel
El HierroEl Sabinar, kustenHavsfågel, skvättor
La Graciosa och ChinijoHavsfågelkolonier, skyddat områdeLiror, stormsvalor, tärnor

Två miljötyper gör tyngsta jobbet: lagerskogen på de gröna nordsidorna och de torra slätterna på de östra öarna. De ser ut som varandras motsatser och håller nästan inga gemensamma arter — vilket är varför en skådarresa som bara går till en ö blir smalare än den behöver.

Varför öarna har egna arter

Kanarieöarna har aldrig suttit ihop med Afrika. Varje ö har rest sig ur havet för sig, den äldsta för många miljoner år sedan och den yngsta betydligt senare, och allt levande som finns här har kommit över vatten — med vind, med drivved eller på fjädrar.

När en art väl etablerat sig på en ö slutar utbytet med fastlandet i praktiken. Populationen anpassar sig till just den öns förhållanden, och efter tillräckligt lång tid är den en egen art. Det är därför blåfinken på Gran Canaria och blåfinken på Teneriffa numera räknas som två arter trots att öarna ligger några mil isär: de har varit skilda åt längre än de flesta anar.

Samma mekanism förklarar varför lagerskogen är så viktig. Den är en kvarleva av en skogstyp som en gång fanns runt Medelhavet men försvann under istiderna. Här överlevde den, tack vare molnfukten på nordsidorna, och med den överlevde de arter som var beroende av den — inklusive de två skogsduvorna.

Baksidan är sårbarhet. Små populationer på små ytor tål lite. Skogsbränder, introducerade katter och råttor och förlorad livsmiljö har fått flera av de kanariska fåglarna att hamna på rödlistan.

Säsong — när är det bäst?

Endemerna finns året runt och flyttar inte. Vill du ha dem spelar tidpunkten mindre roll, men sång och aktivitet toppar under våren, ungefär februari till maj.

Vill du ha sträckfåglar och rariteter är höst och vår rätt. Öarna ligger i Atlanten utanför Nordvästafrika och fångar upp både europeiska flyttare och amerikanska vindfällen. Saltpannor, laguner och avloppsdammar är då de mest produktiva platserna — Janubio på Lanzarote och lagunen vid Maspalomas båda värda tid.

Havsfågel ses bäst under sommaren, när lirorna häckar, och från färjor mellan öarna. Överfarten mellan Teneriffa och La Gomera eller mellan Lanzarote och Fuerteventura är billigare än en pelagisk tur och ger ofta mer än man tror.

Praktiskt i fält

Vissa lokaler har tillträdesbegränsningar som ändras — särskilt reservat med hotade arter och delar av nationalparkerna. Kontrollera hos respektive parkförvaltning eller hos Gobierno de Canarias innan du planerar ett besök som hänger på tillträde.

Vanliga frågor om fågelskådning på Kanarieöarna

Hur många endemer kan man realistiskt se på en vecka?

På en ö: en handfull. Delar du veckan mellan Teneriffa och en östlig ö kan du komma upp i det dubbla. Skogsduvorna är den vanligaste missen.

Vilken ö är bäst om jag bara väljer en?

Teneriffa. Den har både lagerskog, tallskog och högfjäll inom en timmes körning, plus flest arter totalt.

Behöver jag guide?

Nej, men det snabbar upp betydligt på svåra arter som blåfink på Gran Canaria eller kragtrapp. Lokala guider finns på flera öar.

Är den gula kanariefågeln utsläppt någonstans?

Tamfåglar rymmer förstås, men den vilda populationen är grågrön. Ser du en klargul fågel i naturen är det antingen en rymling eller en helt annan art.

Går det att kombinera med vandring?

Utmärkt. Många av de bästa lokalerna ligger vid vandringsleder — se vår guide till vandring på Kanarieöarna och de lätta lederna för nybörjare.

Vad ska jag rapportera i?

Det finns aktiva lokala nätverk och de vanliga internationella rapportsystemen används flitigt här. Kolla vad som rapporterats de senaste dagarna innan du åker ut — särskilt vid saltpannorna.

En sak till

Om du inte är skådare men gillar natur ändå: ta med kikare till en botanisk trädgård. Jardín Canario utanför Las Palmas är full av småfågel som är van vid folk, och det är det enklaste sättet att komma nära arter du annars bara skymtar. Fler sådana platser finns i vår guide till botaniska trädgårdar och parker.