Du kör ut från Playa de las Américas i 25 grader och sol. Fyrtio minuter senare, uppe på vägen mot La Esperanza, sätter du på vindrutetorkarna, tänder halvljuset och kör i tät dimma vid 15 grader. Ingenting har hänt med vädret. Du har bara passerat gränsen mellan två klimatzoner som ligger ovanpå varandra som lager i en tårta.
Kanarieöarnas mikroklimat är inte en kuriositet utan den enskilt viktigaste faktorn när du planerar var du ska bo, vad du ska packa och vilken dag du ska åka upp i bergen. Här är mekaniken bakom.
Passadvinden: motorn i hela systemet
Öarna ligger i passadvindsbältet. Året runt, och särskilt kraftigt från maj till september, blåser en jämn nordostlig vind — los alisios — in över ögruppen från Atlanten. Vinden har färdats långt över öppet hav och är därför fuktig, men också sval, eftersom den kalla Kanarieströmmen längs Afrikas kust kyler ner ytvattnet.
Det är kombinationen sval och fuktig som gör hela skillnaden. Fuktig luft som tvingas uppåt kyls och släpper sin fukt. Torr luft som sjunker nedåt värms. Öarnas berg står mitt i vägen för vinden och gör båda sakerna samtidigt — kondenserar på ena sidan, torkar upp på andra.
Inversionsskiktet: locket som håller molnen på plats
Ovanför den svala havsluften ligger ett lager varmare, torr luft som sjunker ner från högre höjd. Normalt blir luften kallare ju högre upp man kommer; här är det tvärtom under en period av höjden. Den omvändningen kallas inversionsskikt, och det är det som gör Kanarieöarna så speciella.
Inversionen fungerar som ett lock. Molnen som bildas när passaden pressas uppför bergen kan inte stiga vidare — de stannar och breder ut sig horisontellt, oftast någonstans mellan 600 och 1 500 meters höjd beroende på årstid. Under locket: fuktigt, molnigt, svalt. Ovanför locket: bländande sol, torr luft, sikt i hundratals kilometer.
Det är därför världens största teleskopanläggningar står på Roque de los Muchachos på La Palma och på Teide på Teneriffa. Inversionsskiktet lägger ett stabilt molntäcke under observatorierna som samtidigt stänger ute ljusföroreningarna från kusten. Vi går igenom det i artikeln om stjärnhimmel och astroturism.
Mar de nubes — molnhavet
Står du ovanför inversionen och tittar ner ser du mar de nubes, molnhavet: ett vitt, till synes fast landskap som täcker allt under dig medan bergstopparna sticker upp som öar. Det är en av de mest slående synerna på öarna och en av få naturupplevelser som faktiskt levererar exakt vad bilderna lovar.
De bästa platserna att se det från är vägen upp mot Teide, Roque Nublo på Gran Canaria, Garajonays kanter på La Gomera och utsiktspunkterna över Caldera de Taburiente på La Palma. Bäst är det ofta på förmiddagen, när molntäcket byggts upp under natten men solen redan bränt hål i det på höjderna.
Regnskuggan och nord–syd-klyftan
När passaden pressats över kammen och sjunker ner på öns läsida har den lämnat sin fukt bakom sig. Sjunkande luft komprimeras och värms — samma fysik som gör en cykelpump varm. Resultatet på sydsidan blir torrt, soligt och några grader varmare.
Skillnaden är inte marginell. På Teneriffa kan nordsidan kring Puerto de la Cruz få fem till tio gånger så mycket nederbörd per år som Los Cristianos i söder. På Gran Canaria är norra kusten grön och terrasserad medan södra kusten är ren öken med dyner. Vilken sida av ön du bor på avgör din semester mer än vilken ö du valt — det utvecklar vi i var det är varmast på vintern.
Höjdgradienten
Temperaturen faller runt sex grader per tusen höjdmeter. Kanarieöarna komprimerar den gradienten till några få mil bilväg, vilket är precis varför du kan gå från badbyxor till dunjacka på en förmiddag.
| Zon | Höjd | Kännetecken | Var du ser den |
|---|---|---|---|
| Kustzon, piso basal | 0–300 m | Torrt, varmt, halvöken. Kaktusväxter, tabaiba och kaktusfikon. Nästan all turism ligger här. | Maspalomas, Los Cristianos, hela Fuerteventura |
| Termofil övergångszon | 200–600 m | Mildare, något fuktigare. Drakblodsträd, palmer, gammal odlingsmark. Kraftigt påverkad av människan. | La Orotava-dalen, norra Gran Canaria |
| Laurisilva, molnskog | 500–1 200 m på nordsidorna | Tät lövskog i ständig dimma. Mossa, ormbunkar, lager och al. Svalt och fuktigt året runt. | Anaga och Teno på Teneriffa, Garajonay, Los Tilos på La Palma |
| Fayal-brezal, ljunghed | Ofta ovanför eller i utkanten av laurisilvan | Buskartad, vindpinad övergångsvegetation. Ofta resultat av avverkad skog. | Randzoner på Teneriffa och La Palma |
| Kanarisk tallskog | 1 000–2 000 m | Ovanför molnen. Torrt, soligt, sval luft. Pinus canariensis som klarar både brand och torka. | Vilaflor, Tamadaba, Cumbre Vieja |
| Högfjällszon | Över 2 000 m | Nästan öken. Stora temperaturskillnader dygnet runt, frost, hög UV, snö på vintern. | Las Cañadas del Teide, Roque de los Muchachos |
Alla zoner finns inte på alla öar. Lanzarote, Fuerteventura och La Graciosa är för låga för att fånga molnen och stannar i kustzonen — de har ingen laurisilva och nästan ingen skog alls. Teneriffa, La Palma och Gran Canaria har hela stegen.
Laurisilva: skogen som dricker dimma
Molnskogen är kanske det märkligaste med öarnas klimat. Det är en relikt från tertiärtiden, en typ av lagerskog som en gång täckte stora delar av Medelhavsområdet och som försvann därifrån under istiderna men överlevde här. Den finns kvar i Anaga och Teno på Teneriffa, i Garajonay på La Gomera, i Los Tilos på La Palma och i fragment på Gran Canaria och El Hierro.
Skogen lever på något som kallas horisontell nederbörd. Trädens blad kammar ut vattendropparna ur den dimma som passaden pressar in, och vattnet droppar ner till marken. På så sätt får skogen betydligt mer vatten per år än vad någon regnmätare på öppen mark skulle registrera — den gör sitt eget regn ur molnen. Just därför har laurisilvan varit avgörande för öarnas vattenförsörjning i århundraden.
Att vandra där är en helt annan upplevelse än kustens sol. Räkna med 10–15 grader, ständig fukt, halt underlag och sikt på tjugo meter. Ta med regnjacka även mitt i juli. Mer om terrängen finns under vandring på Kanarieöarna och specifikt om Anaga landskapspark.
De mest extrema klimatzonerna
La Palma: den brantaste kontrasten
La Palma är ögruppens mest nederbördsrika ö och samtidigt hem för några av dess soligaste kustremsor. Nordost — Los Sauces, Barlovento — får rikligt med regn och har den frodigaste laurisilvan på öarna. Väster om kammen ligger Tazacorte och Puerto Naos i djup regnskugga med bland de högsta soltimmesnivåerna i Spanien. Avståndet mellan dessa ytterligheter är runt tjugo kilometer fågelvägen.
Teneriffa: nord och syd som två länder
Teide på 3 715 meter är den ultimata barriären. Norrsidan är grön, bördig och ofta molnig; söder och sydväst är torrt, soligt och byggt för turism. Ovanför båda ligger Las Cañadas — en högslätt på över 2 000 meter med öknens klimat, nattfrost på vintern och en UV-strålning som slår hårdare än vid stranden. Läs mer under Teide nationalpark.
Gran Canaria: en kontinent i miniatyr
Uttrycket kommer från att ön rymmer nästan alla zonerna på en yta man kör runt på en dag. Från dynerna vid Maspalomas — halvöken med afrikanskt drag — till tallskogen i Tamadaba och den fuktiga norra kusten kring Agaete är avstånden korta och skillnaderna enorma. En bilrundtur på Gran Canaria är i praktiken en klimatresa.
La Gomera
Liten ö, extremt tydligt mönster. Garajonays platå ligger nästan permanent i moln medan Valle Gran Rey i sydväst är soligt och skyddat. Ön är brant nog att du känner klimatbytet i öronen på vägen.
Vad öarnas mikroklimat betyder praktiskt
- Packa lager. En fleece och en tunn vindjacka är inte överflödiga ens i augusti. Se packlistan.
- Kolla vädret för orten, inte för ön. "Väder Teneriffa" säger nästan ingenting. "Väder Costa Adeje" och "väder Puerto de la Cruz" är två olika prognoser.
- Har du dimma vid kusten — kör uppåt. Är sydsidan disig på morgonen är det ofta strålande sol ovanför 1 500 meter. Det omvända gäller också: är det molnigt i bergen kan kusten vara klar.
- Räkna med kylan på höjden. Att åka till Teide i shorts är ett av de vanligaste misstagen som görs på Teneriffa.
- Ha bil om du vill utnyttja systemet. Kollektivtrafiken tar dig sällan mellan zonerna på ett smidigt sätt — se behöver man hyrbil.
Vanliga frågor
Varför regnar det på norra sidan?
För att den fuktiga passadvinden från nordost tvingas uppför bergen där, kyls och släpper sin fukt. Söder om kammen sjunker luften i stället och torkar upp.
Vad är mar de nubes?
Molnhavet — det sammanhängande molntäcke som ligger fast under inversionsskiktet och som du ser ovanifrån när du kommit högre än cirka 1 200–1 500 meter.
Har alla öar samma mikroklimat?
Nej. Effekten kräver berg. Höga öar som Teneriffa, La Palma, La Gomera och Gran Canaria har skarpa zoner; låga öar som Lanzarote och Fuerteventura är torra rakt igenom och präglas i stället av vind.
Hur mycket kallare är det i bergen?
Cirka sex grader per tusen meter, plus vindkyla. Från kusten till Teide-platån är det inte ovanligt med femton graders skillnad samma dag.
Kan man se molnhavet året runt?
Det är vanligast på sommarhalvåret, när passaden är som starkast och inversionen tydligast. På vintern bryts mönstret oftare av lågtryck som lyfter locket.
Vad har calima med det här att göra?
Calima är en helt annan mekanism: torr, dammig luft som blåser in från Sahara österifrån och tillfälligt slår ut hela passadmönstret. Temperaturen stiger snabbt, luftfuktigheten faller och sikten blir dålig. Läs mer under calima på Kanarieöarna.
Vilken månad är mikroklimatet tydligast?
Juli och augusti. Då är passaden starkast, molntäcket över nordsidorna mest ihållande och kontrasten mot söder som störst. Se även vädret månad för månad och den övergripande genomgången av klimatet på Kanarieöarna.
Att förstå det här är skillnaden mellan att tycka att vädret var konstigt och att kunna välja rätt sida av berget på rätt dag. Det är också, tycker många som bott här länge, det som gör öarna mer intressanta än en vanlig soldestination.