Trädet ser ut som om någon tagit tag i toppen och vridit den ett halvt varv, sedan tryckt ner den mot marken och släppt. Det är inget konstverk och ingen storm som gjorde det på en natt. El Sabinar på El Hierro är en glest bevuxen platå på öns blåsigaste sydvästsluttning, där enar av arten Juniperus turbinata har vuxit i konstant passadvind i hundratals år och böjts nästan ned till marken. En av dem – den mest fotograferade sabinan på ön – har blivit El Hierros symbol och syns på vykort, skyltar och turistbroschyrer över hela Kanarieöarna.
Platsen är fri att besöka, ligger ungefär en halvtimme väster om Valverde och nås på en smal väg som slutar där kullen börjar. Ta med vindjacka. Vinden som gjorde träden är fortfarande där.
Vad är El Sabinar egentligen?
El Sabinar är namnet på ett område, inte på ett enskilt träd. Sabina är spanska för en, och en gång täckte den här sortens enskog stora delar av El Hierro. Det som återstår är utspritt över den karga höjdplatån i öns västra ände, i vindtunneln mellan bergsryggen och Atlanten.
Träden här är gamla, långsamväxande och otroligt sega. En sabina kan bli flera hundra år, den klarar salt, torka och tunn jord, och den fortsätter växa även när stammen bågnat till en halvcirkel. Det är just den kombinationen som skapar formerna: vinden pressar inte omkull trädet, den styr riktningen på tillväxten, år efter år, tills stammen ligger nästan vågrät och grenverket kryper i lä.
På andra delar av Kanarieöarna hittar du samma art, men sällan i den här formen. Det krävs den specifika kombinationen av oavbruten passadvind från nordost, exponerad höjdplatå och total avsaknad av lä för att böja ett träd hela vägen ner.
Trädet som blev El Hierros symbol
Ett av träden på platån har en stam som delar sig i två armar, vrids runt sin egen axel och lägger sig i en båge som ser omöjlig ut. Det är den bilden du sett om du sett något alls om El Hierro. Den används av öns turistmyndighet, den finns i logotyper, och den har blivit en visuell genväg för hela öns självbild: något som böjt sig efter naturen utan att gå av.
Det är också värt att säga rakt ut: många blir en aning besvikna första gången. Träden är inte höga, platån är brun och kal större delen av året, och det finns ingen anläggning, ingen skylt med berättelsen, ingen kiosk. Kommer du hit och förväntar dig en skog blir du snuvad. Kommer du hit i sidljus på morgonen eller sent på eftermiddagen, med molnen rullande in över kanten, förstår du varför fotograferna åker.
Vägen dit – smal, brant och värd besväret
Från Valverde kör du västerut genom Guarazoca och vidare mot Sabinosa-sidan; skyltningen mot El Sabinar dyker upp uppe på höjden. Den sista biten är en smal väg med möjlighet till möte på vissa ställen och inte på andra.
| Från | Ungefärlig körtid | Kommentar |
|---|---|---|
| Valverde | Ca 35–45 min | Via höjdvägen västerut |
| Mirador de la Peña | Ca 20–25 min | Samma runda, gör båda |
| Frontera / El Golfo | Ca 30–40 min | Måste upp för klippväggen först |
| La Restinga | Ca 1 tim 15 min | Tvärs över ön |
Praktiska saker om körningen:
- Vägen är smal. Kör i dagsljus, kör långsamt i kurvor och räkna med att backa vid möte. Vanlig personbil klarar sträckan – fyrhjulsdrift behövs inte.
- Parkeringen är ett grusfält. Den rymmer inte många bilar. Ställ dig inte så att någon annan inte kommer förbi.
- Sista biten går till fots. Räkna med tio till tjugo minuter i lätt terräng från parkeringen till de kändaste träden, på stig och grus. Inte krävande, men ojämnt.
- Dimma är vanligt. Molnbanken från nordost lägger sig regelbundet över platån och sikten kan gå från kilometer till tio meter på en kvart.
- Ingen service. Ingen toalett, ingen kiosk, oftast ingen mobiltäckning värd namnet. Ta med vatten.
Allmänt om körförhållandena på öarna finns i köra bil på Kanarieöarna, och om du tvekar på att hyra alls: behöver man hyrbil på Kanarieöarna. Svaret här är ja.
Bästa tiden att besöka El Sabinar
Ljuset avgör allt på den här platsen. Mitt på dagen är platån platt och tråkig i bilden; träden behöver skugga och riktning för att formerna ska framträda.
| Tid på dagen | Vad du får |
|---|---|
| Tidig morgon | Klarast sikt, lågt ljus, oftast tomt. Kallt och blåsigt |
| Mitt på dagen | Hårt ljus uppifrån, minst dramatik. Störst risk att molnen redan ligger på |
| Sen eftermiddag | Långa skuggor, varmt ljus. Bäst för foto |
| Solnedgång | Vackrast, men kör inte ner den smala vägen i mörker första gången |
Säsongsmässigt är sen vinter och vår grönast, när regnen gett platån något att växa med. Sommaren är torr, brun och ofta hårt blåsig. Om du reser med hela ön i åtanke ger mikroklimat och klimatzoner bakgrunden till varför ett par kilometer och trehundra höjdmeter kan innebära ett helt annat väder.
Ermita de la Virgen de los Reyes
I samma område, en bit från enarna, ligger ett litet vitt kapell tillägnat Virgen de los Reyes, El Hierros skyddshelgon. Det är utgångspunkten för öns viktigaste folkfest, Bajada de la Virgen, då madonnabilden bärs i procession tvärs över ön till Valverde. Processionen hålls med flera års mellanrum – det är inte något du planerar en resa runt om du inte redan vet att den infaller.
Kapellet är litet och ofta stängt, men platsen förklarar en del om hur ön hänger ihop: det mest avlägsna och blåsigaste hörnet är också det andligt viktigaste. Mer om den sortens traditioner finns i helgdagar och fiestor och i bakgrunden om Kanarieöarnas historia och kultur.
Vandra i stället för att köra fram
El Sabinar går att nå till fots. Öns ledsystem – Camino de la Virgen, den gamla processionsvägen, är den mest kända – korsar platån, och att komma gående ger platsen en helt annan tyngd än att kliva ur en bil tjugo meter från trädet.
Leden är exponerad och saknar skugga. Ta vind- och regnskydd även när det är soligt vid kusten, och räkna med att dimman kan komma. El Hierro är en av de bättre öarna för vandring just för att lederna är få nog att inte tröttna på och tomma nog att man går ensam – se vandring på Kanarieöarna och jämförelsen i bästa ön för vandring.
Klättra inte i träden och luta dig inte mot stammarna för fotot. Sabinorna växer extremt långsamt, vissa av dem är äldre än de flesta byggnader på ön, och skador läks inte inom en människas livstid. Håll dig på stigen.
Vanliga frågor om El Sabinar
Är det verkligen vinden som gjort det?
Ja. Passadvinden blåser i huvudsak från nordost året runt och är i det närmaste konstant på den här platån. Trädet växer inte i den riktning som ger mest ljus, utan i den riktning där vinden gör minst skada – år efter år, årtionde efter årtionde. Effekten kallas ibland vindformning och syns på exponerade kustplatser över hela världen, men sällan så extremt som här.
Hur många träd finns det?
Området rymmer ett antal formade enar utspridda över platån, men bara ett fåtal har den extrema vridningen. De flesta besökare ser tre eller fyra. Gå längre än till det första – de mest sevärda ligger inte närmast parkeringen.
Kostar det något?
Nej. Fritt tillträde, ingen bemanning, inga öppettider.
Passar det för barn?
Ja, promenaden är kort. Men det är blåsigt, kalt och det finns ingenting att göra där utöver att titta. Kombinera med bad i lavapoolerna vid La Maceta och Charco Azul eller med lunch i Frontera så håller dagen ihop.
Vad ska jag kombinera det med?
Norra rundan: Mirador de la Peña för utsikten över El Golfo, El Sabinar för träden, och Garoé öster om Valverde för historien om trädet som gav ön vatten. Har du dykcertifikat ligger Mar de las Calmas i andra änden av ön och kräver en egen dag.
Varför ett träd fick bli en ös symbol
Det finns spektakulärare saker på Kanarieöarna än en böjd buske på en blåsig kulle. Drakoträdet på Teneriffa är större, Roque Nublo är högre, Timanfaya är mer dramatiskt. Men El Hierro valde sabinan, och valet säger något.
Ön har varit biosfärreservat sedan 2000 och har byggt sin identitet kring att anpassa sig i stället för att bygga bort naturen – vindkraften i Gorona del Viento, det marina reservatet i sydväst, frånvaron av stora hotellanläggningar. Ett träd som stått emot i århundraden genom att böja sig är en ganska exakt bild av den hållningen. Att den dessutom är fotogenisk skadar inte.
Åk dit på eftermiddagen, gå de tjugo minuterna, ställ dig i lä bakom en stam och lyssna. Vinden i sabinorna låter inte som vind i tallar. Det är torrare, hårdare och det slutar aldrig.