Ställ dig vid Mirador de La Cumbrecita en klar morgon och titta ut. Framför dig öppnar sig ett hål i ön som är åtta kilometer brett, med väggar som reser sig nästan två tusen meter över dalbotten. Caldera de Taburiente är La Palmas mittpunkt i bokstavlig mening — ön är i praktiken byggd runt den — och det är den enda platsen på Kanarieöarna där landskapet får de flesta att bli tysta en stund.
Kortsvaret på det du undrar: det är en nationalpark sedan 1954, du kan se den från kanten på en halvtimme eller vandra genom den på en hel dag, och det vanligaste upplägget är jeeptaxi upp till Los Brecitos och sedan ner genom kitteln och ut genom Barranco de las Angustias. Och nej — det är inte en vulkankrater, hur mycket namnet än antyder det.
Caldera de Taburiente är en erosionskittel, inte en krater
Det här är den vanligaste missuppfattningen om platsen, och den är värd att reda ut ordentligt, eftersom den påverkar hur du läser landskapet när du väl står där.
En riktig caldera i geologisk mening bildas när taket över en tömd magmakammare kollapsar. Ringen av berg som blir kvar är resterna av vulkanens sida. Så gick det till exempel till i Las Cañadas på Teneriffa och i Caldera de Bandama på Gran Canaria.
Så gick det inte till här. Under ungefär två miljoner år byggde vulkanisk aktivitet upp ett massivt sköldvulkanmassiv på öns norra halva. Sedan tog nedbrytningen över. Delar av flanken gled ut i havet i stora skred, och regnvatten började arbeta sig ner i de sprickor som blev kvar. La Palma är den nederbördsrikaste av Kanarieöarna, och vattnet hade hundratusentals år på sig. Bäckarna grävde bakåt och nedåt, väggarna rasade in i takt med att dalbotten sjönk, och till slut hade hela det inre av berget skopats ur.
Resultatet är en amfiteater med ett enda utlopp: ravinen Barranco de las Angustias i väster. Allt vatten som faller innanför kanten måste passera den flaskhalsen. Det är en detalj som låter akademisk tills du står i ravinbotten under en regnskur.
Ordet "caldera" kommer faktiskt härifrån
Det finns en fin ironi i det hela. Ordet caldera — spanska för gryta eller kittel — togs in i geologin på 1800-talet av den tyske geologen Leopold von Buch, efter att han sett just det här landskapet och de kanariska bergen. Termen spred sig över världen och används i dag om kollapsade magmakammare överallt.
Med andra ord: platsen som gav ordet dess betydelse är inte en caldera enligt den betydelsen. Det är exakt den sortens sak som lokala guider gärna berättar, och den är faktiskt sann.
Siffrorna
| Uppgift | Ungefär |
|---|---|
| Diameter | Runt 8 km |
| Väggarnas höjd över dalbotten | Upp mot 2 000 m på nordsidan |
| Högsta punkt på kanten | Roque de los Muchachos, 2 426 m |
| Lägsta punkt inne i parken | Runt 400 m, i Barranco de las Angustias |
| Nationalpark sedan | 1954 |
| Enda naturliga utlopp | Barranco de las Angustias |
Kanten är inte jämnhög. I norr ligger den högst, kring Roque de los Muchachos och observatorierna. I söder sluttar den ner mot Pico Bejenado, som står som en egen topp på drygt 1 800 meter och skjuter in i kitteln som en näsa. I väster är kanten bruten — det är där ravinen går ut mot havet vid Tazacorte.
Den klassiska vandringen: Los Brecitos till Barranco de las Angustias
Den här turen är anledningen till att många kommer till La Palma över huvud taget, och den är genuint en av de bästa dagsvandringarna i Europa.
Upplägget är enkelt i princip. Du tar dig upp till Los Brecitos på kitteln västra kant, ungefär 1 000 meter över havet, och går sedan inåt och nedåt genom parken tills du kommer ut i ravinen i väster. Det är i huvudsak nedförsbacke, men "i huvudsak" gör en del tungt arbete i den meningen — det är gott om korta uppförsbackar, mycket sten och några vadställen.
Räkna med runt 14–16 kilometer och sex till åtta timmar med pauser. Det är inte tekniskt svårt, men det är långt, och de sista kilometrarna i ravinbotten går på grova block som sliter på knän och fotleder när du redan är trött.
Vägen upp till Los Brecitos är i sig ett kapitel. Den är smal, brant, grusig och delvis utan räcke. Många hyrbilsavtal täcker inte skador på oasfalterad väg, och parkeringen där uppe är liten. Därför använder nästan alla den lokala jeeptaxin — förarna hämtar vid Los Llanos eller vid parkeringen i Barranco de las Angustias och kör upp, och de kan sträckan bättre än du någonsin kommer att göra. Det är också smidigt logistiskt: bilen står kvar där du ska komma ut. Fundera på om du alls behöver hyrbil just den dagen.
Inne i kitteln passerar du tallskog av kanarietall, Pinus canariensis, som växer på de brantaste sluttningar man kan tänka sig och som klarar skogsbränder bättre än nästan något annat träd i världen. Du passerar också Playa de Taburiente, parkens lägerplats vid vattendragen, och Dos Aguas, där två bäckar möts — den ena klar, den andra roströd av järn. Skillnaden syns med blotta ögat i själva sammanflödet.
Cascada de Colores
Den färgade forsen är parkens mest fotograferade detalj och ligger en kort avstickare från huvudleden i höjd med Dos Aguas. Vattnet rinner över en vägg som är målad i rost, ockra, grönt och gult — färgerna kommer från järn- och mineralrikt källvatten som fällt ut på berget under mycket lång tid.
Två saker är värda att veta. Vattenföringen varierar kraftigt med årstid; under en torr sensommar kan det vara mer rännil än fors. Och tillgången till just den här punkten har varit begränsad i perioder på grund av rasrisk och restaureringsarbete. Kolla aktuellt läge innan du planerar avstickaren.
Ledernas status i nationalparken ändras — efter skred, bränder, arbeten och kraftigt regn. Kontrollera aktuellt läge hos Cabildo de La Palma och nationalparksförvaltningen innan du åker, och lita inte på en bloggpost från förra året.
Om du inte vill vandra en hel dag
Du behöver inte gå genom kitteln för att se den. Flera av de bästa vyerna kräver ingenting mer än en bilfärd och några hundra meters promenad.
- Mirador de La Cumbrecita — den mest tillgängliga utsiktspunkten, med parkering och kort promenad till kanten. Antalet platser är starkt begränsat och det finns ett bokningssystem för parkeringen. Boka i förväg eller räkna med att bli vänd i vägkorsningen.
- Mirador de los Brecitos — utsikten från kittelns västra kant, samma punkt som vandringen startar från.
- Besökscentret vid El Paso — modeller, geologi, kartor och personal som vet vad som är öppet i dag. Ligger vid huvudvägen och tar tjugo minuter att gå igenom.
- Barranco de las Angustias — du kan gå in en bit i ravinen från parkeringen nedanför och vända när du vill. Det ger en känsla för skalan utan att kosta en hel dag.
- Pico Bejenado — en egen dagsvandring för den som vill se ner i kitteln uppifrån utan att gå igenom den.
En sak till: den bästa utsikten in i kitteln får du ofta på morgonen. Fram på eftermiddagen kryper moln in över kanten och lägger sig som ett lock, särskilt under vinterhalvåret.
Aceró — kittelns äldre historia
Innan spanjorerna kom hette platsen Aceró, som ska ha betytt ungefär "den starka platsen". Öns urbefolkning, benahoariterna, levde här i grottor under klippöverhäng och höll boskap på sluttningarna. Mitt i kitteln stod monoliten Roque Idafe, en helig klippa som enligt beskrivningarna hölls uppe genom offer — man trodde att om den föll skulle världen ta slut. Klippan står kvar.
Aceró var också den sista fickan av motstånd på ön. Hövdingen Tanausú höll ut här långt efter att resten av La Palma hade fallit, och kitteln var ett nästan omöjligt ställe att erövra — det finns en anledning till att det bara går en väg in. Han besegrades först 1493, och då genom förhandling som slutade i ett bakhåll snarare än genom strid. Namnet Tanausú möter du överallt på ön, från gator till vinetiketter.
Väder, vatten och utrustning
Kitteln har sitt eget klimat, och det liknar inte kusten.
- Temperaturskillnad. Det kan vara 25 grader i Los Llanos och tio grader svalare uppe på kanten. Solen är samtidigt starkare på höjd — ta med både tröja och solskydd. Se våra råd om sol, UV och säkerhet.
- Vatten. Ta med minst två liter per person för den långa turen. Det finns bäckar, men förlita dig inte på dem som dricksvatten. La Palma har källvatten i kranen, vilket är ovanligt på Kanarieöarna, så fyll flaskorna innan du åker.
- Skor. Riktiga vandringskängor med fotledsstöd. Ravinbotten är block, inte stig.
- Regn. Barranco de las Angustias kan fyllas snabbt vid kraftigt regn. Vid varning för skyfall ska du inte vara i ravinen, punkt.
- Mobiltäckning är ojämn inne i kitteln. Berätta för någon var du ska gå.
- Hund får normalt inte tas med i nationalparken. Planerar du semestern runt hunden — läs resa med hund till Kanarieöarna.
Vanliga frågor om Caldera de Taburiente
Kostar det något att komma in i parken?
Själva nationalparken har inte inträde. Däremot kostar jeeptaxin upp till Los Brecitos, och parkeringen vid La Cumbrecita kräver bokning. Priserna sätter operatörerna och kommunen — kolla aktuella nivåer på plats.
Kan man göra vandringen med barn?
Ungdomar som är vana att gå klarar den. Yngre barn gör det inte — det är för långt och för stenigt sista biten. Med små barn är La Cumbrecita och besökscentret ett bättre val.
Går det att gå åt andra hållet, uppför?
Det går, men få gör det frivilligt. Du får då tusen meters stigning i ryggen och kommer upp till Los Brecitos utan bil.
Kan man övernatta inne i kitteln?
Det finns en lägerplats vid Playa de Taburiente. Den kräver tillstånd i förväg och antalet platser är begränsat. Ansökan går via nationalparken.
Hur lång tid tar det att köra dit?
Från Santa Cruz de La Palma tar besökscentret vid El Paso runt 40 minuter. Från Los Llanos är det en kvart ner till parkeringen i Barranco de las Angustias.
Är det här öns bästa vandring?
Det är den mest kända. Många tycker att Ruta de los Volcanes längs vulkanryggen i söder är minst lika bra och betydligt lättare logistiskt. Vill du jämföra öarna generellt finns bästa ön för vandring och översikten över vandring på Kanarieöarna.
Ett sista råd. Många lägger kitteln som ett stopp bland flera på en rundtur över ön. Gör inte det. Antingen ser du den från kanten på en timme och åker vidare, eller så avsätter du en hel dag och går igenom den. Mellanvarianten — att stressa in halvvägs och vända — är den enda som brukar göra folk besvikna.